Día sesenta y dos, domingo - Dag 62, söndag

Jag trodde att jag sovit för länge, men SURPRISE vi får vintertid här också, så jag var uppe riktigt hyffsat. Efter frukost och ett avsnitt criminal minds tog jag och Evelina på oss hårdhandskarna och började plugga.

Hela dagen har därför mer eller mindre spenderats i min säng med varsin dator i knät, och så har vi skrivit klart varsin text på en sida igen. Den här gången var första gången jag var tvungen att använda Times new roman istället för Arial, för att få plats på en sida. Uppgiften var nu att beskriva en bild, vilken vi ville, och det är svårare än man tror. Inte för att jag trodde att det skulle vara lätt, men ja du förstår vad jag menar.

Jag valde hur som helst att beskriva den här bilden:

Från ett hagbyte någon gång i somras

Det var roligare än jag trodde men inte helt lätt. Mitt i var vi helt enkelt tvungna att avbryta för en Dr. Quinn-paus. För att förenkla för mig själv skrev jag förresten på svenska först, och översatte den sen en liten bit i taget. Jag hoppas att det blev bra, men här är i alla fall den svenska beskrivningen av bilden (varning för överdrifter och lull-lull):

Känslan av att gräset är grönare på andra sidan är aldrig så stark som en dag som den här. Spänningen känns när du andas och luften går nästan att skära med kniv. Snart är det dags att byta hage! Ljudet som fyller luften fyller också lungorna, hjärtat, ja hela kroppen.

Vi kan se en liten del av ett stort landskap, inhägnat av tunna trådar för att hålla alla djur på plats, i tryggt förvar. Trådar så tunna att om djuren visste hur lätt det var att ta sönder dem, skulle de gå rakt igenom. Trådar som håller ordning, utan att knappt synas. Vid den inte alltför avlägsna horisonten börjar skogen att breda ut sig och skapar en vägg av grönska i utkanten av hagen. Men genom trädkronorna kan vi ändå se den klarblå himlen, mot vilken några av topparna strävar extra envist. Tallarna sträcker sig höge än de andra träden, och de ser stolta ut där de reser sig mot solen.

Under våra fötter knastrar en liten grusväg. Där vi står har vi framför oss ett dike där ett hav av gräs böljar i vinden, och precis bortom havet står de, korna. Det enda som skiljer dem från gräset är den tunna tråden. Tråden som är så tunn men ändå skrämmer dem. Gräset de själva trampar på är kort och torrt, uppätet och lite bränt av solen. Längre in i hagen sticker några stenar upp där gräset tidigare dolt dem väl.

Längst till vänster i ledet står de förnämsta och äldsta damerna i flocken, med någon enstaka kalv som sällskap. Mitt i skocken har tjuren tagit sin plats för att se vad som händer. Inte först, för det är ingen idé att bråka med de som bestämmer, men inte heller sist, för där går de yngre djuren. Kalvarna har inte lärt sig hyfs än, så de spankulerar både framför och mitt i flocken och ser nog ingen anledning till att göra annorlunda. Det som är gemensamt för dem alla, oavsett rang eller kön, är att samtliga känner att något snart sa hända. De trampar otåligt i väntan på just den stunden.

Situationen är bedövande i sin kalabalik, men samtidigt är det befriande att höra denna längtan och förväntan till något som är så välbekant, men ändå nytt och uppfriskande. På andra sidan vägen väntar ett nytt liv och nya vidder att flyga fram över. Man kan riktigt se hur det spritter i benen och höra på de desperata ropen att det verkligen är bråttom nu. Vad är det som tar så lång tid? Syns det inte att de nästan svälter på den här sidan tråden?

De vet, jag vet, bonden som snart öppnar grinden vet. Alla vet att så snart vägen öppnas kommer ett jublande lyckorus att fylla hela scenen när alla förväntansfulla livsnjutare äntligen får rusa fram och göra det de kan bäst, njuta av livet.

Men just precis nu står tiden stilla, och stämningen är spänd som en pilbågssträng som just ska släppa iväg en pil till andra sidan jordklotet. Den här pilen skulle kunna spräcka berg.

Nästa stund, i nästa andetag, kommer grinden att öppnas och luften rämna av lycka. I nästa stund är väntan över. Men just precis nu, väntar de.

Så här knäpp blev jag efter en hel dag vid datorn

Medan jag väntade in Evelina var det bara att kasta sig rakt på nästa projekt, att läsa vidare i boken vi ska diskutera härnäst. Man får ta lite i taget, men eftersom vi snart får nästa efterlängtade besök (av Sara och Vera, som båda återfinns här) så skadar det verkligen inte att ligga lite före.

Uppslagsverket är SÅ värt sina över 300 kronor. Faktiskt.

Och nu är det i sin tur kväll, vi har avverkat ett mellanmål mitt i plugget och nu väntar jag på att mamma ska ringa på Skype så att jag får uppdatera mig på vad som händer hemikring. Sen blir det repris på gårdagens middag för mig och Evelina, nämligen tacos. Det var så gott att vi knappt trodde att det var sant, och det var sååå värt att smaka vitlök i munnen i morse för det. Nu: lite facebook och strunt.