Extrainsatt inlägg som inte har nånting med Barcelona att göra

I min familj är vi inte riktigt såna som går runt och säger att vi älskar varandra kors och tvärs hela tiden, och har aldrig varit. Däremot har det aldrig någonsin under ens en sekund i mitt liv rått några som helst tvivel om att det är just så det ligger till, att vi älskar varandra allihop i en enda salig röra. Därför kan jag på ett sätt definiera mig själv som en person som har väldigt lätt att tycka otroligt mycket om människor som kommer in i mitt liv (det går oftast väldigt fort), men jag är inte så himla bra på att berätta det för personerna i fråga (det tar myyycket längre tid). Jag tänker det hela tiden, men jag säger ingenting. Så himla dumt, men svårt.

Nu bär jag har varit borta hemifrån så här länge, så finns det så himla många människor som jag saknar så mycket att det gör ont i hjärtat när jag tänker på det. Allra allra mest saknar jag min mamma och min lillebror och min mormor, det går inte att komma ifrån. Men annars så saknar jag alla precis lika mycket, alla har en plats i mitt sakna-hjärta. På olika sätt, men så himla mycket. Jag kan inte räkna alla de här människorna på mina fingrar och tår, så många fina människor har jag i mitt liv som jag ser fram emot att äntligen få träffa igen.

Men någon som jag saknar och längtar efter på ett alldeles särskilt sätt, det är Hannah. Hannah och jag har på ett sätt känt varandra hur länge som helst, men på ett sätt bara några år. Men med Hannah är det inte som med alla andra, och är det nånting Hannah är bra på så är det att säga fina saker som hon känner. Jag blir lika generad varje gång, men det är ju så klart samtidigt väldigt härligt. Och så är vi lika blödiga båda två också, och vi vet om det. Hannah är en klippa. Hannah är asbra. Hannah är Hannah och det är så himla bra. Att hon dessutom är mamma till tidernas gulligaste unge som typ har hunnit bli tonåring när jag kommer hem, det är liksom ett enormt plus i kanten.

Nåväl. Häromdagen tipsade hon mig om ett klipp med en låt och hon menade att det var en sån där snyftis. Jag kollade in det och insåg att hon hade rätt, och insåg också hur väl hon känner mig. För här satt jag med tårar rinnande på kinderna. Haha, där satte du dit mig!

Storyn bakom klippet är tydligen att den här killen träffade sin tjej när både han och hon jobbade på ett kafé och de förälskade sig i varandra och allt var snuttigt och fint. Han friade till henne på samma fik, och det är de bilderna man ser i början av videon. Tydligen, strax innan de skulle gifta sig, var tjejen med om en hemsk bilolycka och skadade sig rejält, det syns också i klippet. Fruktansvärt, naturligtvis. Men den här killen, han bangar inte. Han är vid hennes sida hela tiden, fullt övertygad om att hon ska bli bättre och ser hur hon sakta men säkert gör små små framsteg. Med detta i baktanken ska ni kolla in klippet, och LYSSNA på låten. Oerhört fint. Och som du skrev Hannah, man ska vara tacksam för det man har. Det är så himla lätt att tappa perspektivet på livet.



Så himla bra! Och Hannah, ja nu är jag verkligen snart hemma! SUPERSNART! Och du, jag gillar dig. En massa! (: