Idag körde jag en repris på den där huvudvärksdagen häromveckan, med undantag att jag inte sovit hela dagen. Men legat, det har jag. Medan de andra var på stranden och bättrade på sina redan pepparkaksbruna ben låg jag och avverkade sjuttioelva avsnitt av Chicago Hope och två filmer. Så får det väl vara helt enkelt.
Nu är det snart midnatt och huvudvärken har äntligen börjat släppa lite. Jenny och Carro kom nyss förbi och hämtade upp Evelina och Amanda så nu har de allihopa farit till Emma och ska sen iväg på nåt galej uppe på Montjuic. Själv sitter jag här i sängen och fundelerar på både det ena och det andra.
Om exakt två veckor kommer jag att vara i Sverige, i Västmanland, i Bråten. Det känns så sjukt konstigt. Var har all tid tagit vägen? Det känns som att det var NYSS jag bröt ihop och bara ville åka hem på en gång, den där första kvällen när jag insåg att vissa saker inte skulle fungera alls så bra som jag hoppats. När jag ringde hem till mamma och nästan grät för att jag inte visste vad jag gett mig in på och vi kom överens om att det skulle kännas bättre nästa dag när jag fått sova och ta in alla nya intryck. Det gjorde det. Det var sista augusti förra året, och nu är det mitten av maj. MAJ.
Det känns sannerligen bra att få komma hem, i alla fall, även om det så klart kommer att kännas vemodigt att åka härifrån. Vi har redan haft sista riktiga lektionerna med alla våra lärare, sista pauskaffet och sagt farväl till en av kompisarna. Snart kommer sista café con lechen. Sista sittstunden i solgasset utanför ytterdörren. Sista glassen/salladen/baguetten på trappan framför katedralen. Snart har vi sista stunden i skolan över huvud taget, gör sista shoppingrundan, sista handlingen på Mercadona, sista tapas-middagen med mojitos på Alsur och så småningom sista tunnelbaneresan, sista promenaden till stan, sista blicken på Sagrada Familia och sista taxiresan till flygplatsen. Många sista gånger. Många hej då som med största sannolikhet blir för resten av livet. Sånt där tar knäcken på mig, ingen höjdare alls.
Men det blir också sista natten i en möglig lägenhet, sista farvälet av kackerlackorna i besticklådan, av grannarnas olyckliga hund och av alla eländigt odrägliga spanjorer. Sista duschen i klorvatten, sista barfotagången på det kalla stengolvet. Sista mailandet med hyresvärden om allt krångel och småsaker. Sista simturen bland de plaskande pensionärerna. Sista brottningsmatchen för att ta sig förbi alla turister vid Triumfbågen. Kanske kommer det ett sista helvetesregn som får det att droppa in i sovrummen. Sista strömavbrottet för att både spisen, datorerna och ugnen är igång samtidigt. Sista gången vi kommer in i lägenheten och går in i en vägg av fukt och mögeldoft. Sista gången vi behöver hitta ytterligare ett plagg, en väska eller bok som möglat. Sista maskinen tvätt i kallvatten. Många sista gånger som ska bli så himla skönt att lämna bakom sig.
Allt detta till fördel för nästa kapitel i livet. Och till fördel för alla mina favoritmänniskor som väntar där hemma. Som jag ska få träffa igen. Som jag ska krama tills de inte kan andas. Som jag har saknat så himla mycket!
Två veckor nu. Det kommer att gå fort!
1 kommentar:
Barcelona kommer ju att ligga kvar! Du kommer att se staden med helt andra ögon när du åker dit på besök nästa gång. Då kommer du att vara både turist och en "hemkommare".
Skicka en kommentar