Día ciento cincuenta, viernes - Dag 115, torsdag

Natten fortsatte med tyngre och tyngre ögonlock. Amanda slog pannan i bordet och halvsov en timme medan personalen åkte städmaskin runt bordet och jag satt och ritade och kämpade för att vara vaken. Så småningom blev det min tur att ge upp och Amandas tur att vakta packningen. Kämpigt var det.

En sån där som man kan hålla på med resten av livet.

Städ städ

Allt man gör i livet blir verkligen minnen att spara i minnesbanken.

Sen blev det i alla fall morgon och vi åt frukost vid sju-tiden. Vi passade på att byta om lite och att sminka oss för att bli människor igen. Det var segt att hålla ögonen öppna men timmarna gick och så småningom slöt Tommy från klassen upp och vi fick veta att planet skulle bli 40 minuter försenat. Kul! Men fler klasskompisar droppade in, vi checkade in bagaget (jag hade 3,5 kilos övervikt med behövde inte betala en krona, tack för det) och kollade in taxfreen lite snabbt. Parfymen jag så gärna ville ha var lika himla dyr som hemma så den fick ligga kvar på hyllan, och sen behövde vi inte vänta så himla länge på att få gå ombord. Själva flygningen var mycket smärtfri, både jag och Amanda somnade innan vi ens börjat taxa, och sen sov jag så gott som hela tiden (undantaget när jag vaknade och blev jättearg för att klockan bara var tjugo över ett och jag trodde att vi i princip skulle landa).

När vi landade fick vi vänta en bra stund på bagaget och sen blev det snyftkalas när jag fick syn på mormor och Anders bland alla människor i ankomsthallen och det var så himla skönt att vara hemma i Sverige. Jacob liftade med oss till Västerås och den bilfärden gick himla fort kändes det som. Biten mellan Västerås och Bråten kändes däremot mycket längre. Ingen mat eller vatten i magen sedan klockan sju började ta ut sin rätt och huvudet dunkade på rätt bra. Men en snabb paus hos Sara som lyckligt ovetande firade jul hos sin mamma utanför Köping blev en frisk fläkt. Jag lämnade över den lille julklappen och det var himla kul att se henne igen. Däremot blev det ett mycket kort besök eftersom jag faktiskt ville hem till min egen mamma också!

När vi äntligen landade i Bråten blev det gråtfest när mamma mötte oss och sen fortsatte den gråtfesten en stund till när jag kom in. De hade gjort klart köket! Utan att ha sagt ett ljud om att de ens höll på! Och sen kom Nicklas ner! Och sen kramade jag om Sanfrid och han började spinna så fort jag tog i honom. Han kom ihåg mig! Sen tog vi oss en mysfika med skogaholmslimpa och hushållsost och kollade in videobloggen litegrann. Där visade jag bland annat klippet där jag avslöjade en av Nicklas julklappar. Då blev jag väldigt upprörd men det blev inte Nicklas. Kul för honom att han fick sig en hatt av mig, och precis hade fått två av Emelie. Samligen ökar på!

Mys är vad det är!

Sanfrid kom ihåg mig!

Det gjorde Tor också!

Vi avslutade kvällen med att julpynta lite till och sen orkade ingen så himla mycket mer faktiskt. Det ska sannerligen bli skönt att sova i den egna sängen inatt!

Jag bloggar nog vidare även här hemma i Sverige, men pausar kanske dagräkningen. Den fortsätter när jag landar i Barcelona igen!