Día ciento catorce, miércoles - Dag 114, onsdag

Det här var dagen D, som vi väntat in bra länge nu. Evelina för att hon skulle åka hem, och Amanda och jag för att vi skulle fördriva ett dygn som hemlösa innan flyget gick hem. Det finns massor att säga om dagen och jag vet inte i vilken ände jag ska börja nysta, vi får ta en bit i taget helt enkelt!

Strax före klockan åtta gick vi upp för att vinka av Evelina som lämnade oss för Sverige en dag tidigare. Det var himla segt, jag och Amanda sov den skönaste sömnen på länge inne i mitt rum utan att frysa det minsta och utan att behöva tänka på en enda tenta-usling. Hur som helst så åkte Evelina och vi andra städade ur det sista i lägenheten och packade ihop all packning i hallen så det knappt gick att gå förbi. We like it! Barcelona-Home kom oanmälda och inspekterade städningen och godkände den, och sen gick vi ut genom porten och äventyret började på riktigt! Vi började med att sätta oss ner och ta en paus, och så började vi traditionen med att videblogga! Här kommer del 2:



Vi tog sikte på kyrkans andra hörn och ett fik vi pratat om att testa men fortfarande inte fått ur världen. Det tog ungefär 45 minuter att ta sig en promenad som normalt sett tar max 5 minuter (dock inräknat den där första längre pausen + en mängd kortare pauser). Intressant. Kvar på fiket satt vi i över två timmar innan vi kämpade oss vidare mot stan. Promenaden till rätt spår på metron var också en pärs, trots att denna station var dagens enda med handikappanpassning ( = hiss). Vi älskade verkligen våra väskor vid det här laget. Lika mycket som vi älskade att vara fullt påpälsade nere i metrosystemet:



Nere på stan väntade vi in Jenny från klassen, i regnet. Det var inte ett ihärdigt regn, men det var deprimerande. Vi var trötta och videobloggarna blev bara tröttare och tröttare. Men när vi väl hittat på Jenny släpade vi med henne till Alsur där vi parkerade all vår packning och lutade våra trötta ryggar mot mjuka kuddar och inväntade tapas-lunch med mojitos! Det var väl värt mödan när vi väl var där, och vi var mätta och nöjda när vi gick därifrån. Nåja, i alla fall mätta. Väsksläpandet hade redan tagit ut sin rätt, och då visste vi ännu inte vad nästa metrofärd skulle erbjuda. Nämligen: byta metro ungefär vid helvetet på jorden: Passeig de Grácia. Vi trodde eventuellt att vi skulle dö lite när vi gick kilometern nere i underjorden för att komma på rätt linje som skulle ta oss till Emma. Ingen som helst handikappanpassning någonstans, inte ens rulltrappor. Det tog knäcken på oss men tack och lov fanns det en och annan gentleman som hjälpte till med någon väska då och då, annars hade vi nog suttit där på golvet och gråtit bara.

Emma mötte tack och lov upp oss och hjälpte oss med småväskorna sista biten till hennes lägenhet. Väl framme i hennes trapphus var det bara att spotta i nävarna och slänga väskorna på ryggen för att bära upp dem hennes 79 smala trappsteg utan hiss. Men det gick det också! Och när vi äntligen kommit upp, svettiga och trötta, väntade belöningen! Vi fick byta till torra strumpor + sockor och baka pepparkakor! Vi handlade matsäck till natten och allt kändes faktiskt rätt så bra igen.


Full koncentration

Löööv

Fokus it is

Det blev en hög

Mitt mästerverk

Mys!
När vi sedan skulle ta oss till tågstationen vid tio-tiden bestämde vi oss för att det fick vara nog med metro-åkning i sällskap med den djävulska packningen, så vi tog en taxi. Det var väl ungefär de bäst spenderade kronorna på hela året! Vi behövde bara vänta tio minuter på tåget ( = asbra) och vi fick sittplats på tåget ( = asbra) och någon hade lämnat en bagagevagn åt oss direkt när vi kom fram till hallen på flygplatsen ( = ASBRA). Äntligen var mödan över och bara väntan kvar!



Så vi började vänta. Vi hittade ett bord och stolar och parkerade kärran och packade fram matsäck, dator och nagellack och videobloggade och kollade på Aladdin. Vi började på Sagan om ringen men datorn dog och vi målade naglarna och ögonlocken blev allt tyngre. Men vi fick inte riktigt sova än!

Inga kommentarer: