Día ciento cincuenta y nueve, lunes - Dag 159, måndag

Idag var det skola igen. Hade inte alls någon lust att gå upp imorse men måste man så måste man. Tyvärr började dagen med det tråkiga beskedet att Nelly beslutat att lämna jordelivet inatt, kraken Nelly är ett marsvin för övrigt, som föddes hos mig och sen flyttade till Nicklas och sen ett par dagar tillbaka visat tecken på att inte må så jättebra.

Grammatiklektionen visade sig bli inställd eftersom världens gulligaste lärare Laura var sjuk. Men egentligen var det kanske lite tur i oturen, för då kunde vi sätta oss i det lilla studierummet och jobba med vår översättning av två sidor svensk deckar-roman. Efter lunch var det lektion i översättning och efter det satt vi kvar ännu en stund för att få klart den första "grova" översättningen. Det är svårt, men det är kul!

Till eftermiddagen tog vi lilla pensionärskärran och gick till Mercadona för att storhandla. Vi parkerade och låste fast kärran utanför kassan som äkta spanjorer och handlade på oss så att vi knappt kunde rulla kundkorgarna i affären. Vi passade även på att fylla på förrådet av frukt och grönt tvärs över gatan och kom så småningom, efter idogt släpande, hem och kunde fylla skåpen till bristningsgränsen. Trots att vi handlade så att vi knappt kom hem och dessutom köpte tvättmedel, maskindiskmedel, sköljmedel och en massa frukt tror jag vi klarade oss på lite drygt 300 kronor var i genomsnitt. Inte dåligt! Det blir tufft att komma hem till Sverige och köpa mat igen ;)

Som den här, fast grön. Snygg va?

Efter att ha fått i oss god mat och vilat en stund var tanken att vi skulle ta en öl nånstans tvärsöver gatan innan vi mötte upp Axel och Sofie som läste vår kurs i höstas. I själva verket hamnade vi hela vägen nere på stan eftersom vi var alldeles för kräsna för att gå in nånstans där vi gick förbi. Vi hamnade på Alsur där det för min del slank ner en jordgubbsmojito och vi hann prata om både ditten och datten innan vi i sakta mak promenerade hem igen och lade oss under våra stora täcken.

Förresten mötte vi ungefär det sötaste jag någonsin sett på väg till stan, nämligen en fransk bulldog-valp som hette Alfie. MY GOSH vad söt han var. Överlycklig över att få hälsa och med små vassa tänder. Kan hända att jag pratade lite för mycket om honom på kvällen sen, men jag kunde inte riktigt släppa det. Måste. ha. en. fralla-valp!

VEM kan motstå en sån här?

Eller en sån här?

Det skulle för all del duga med en sån här också...