Pang bom, idag var det Peters 50-årsdag. Eftersom födelsedagsbarnet varken bjudit in till kalas eller avböjt uppvaktning så hade vi naturligtvis ingen aning om vilken typ av besöksanstormning som skulle kunna väntas idag, men det ordnade sig nog ganska väl ändå.
Vi hade ju bakat 170 bullar och 100 syltkakor, mormor hade med sig både mockarutor, äppelkaka och sockerkaka, Bibbi hade med sig en annan kaka och vi hade smörgåstårta för ett helt kompani, så ingen behövde vara hungrig. Den enda som egentligen var missnöjd var Tor, som till sitt förtret tvingades fira 50-årsdagen i sovrummet i stället för mitt i besöks-smeten. Denna frustration uttyckte han tydligt genom att underhålla sällskapet med en egenkomponerad konsert, troligtvis ganska spontant improviserad i stundens hetta. Särskilt vackert var det så klart att lyssna på när Stina läste upp ett fint kort, och när Nicklas stämningsfullt spelade och sjöng Jeff Buckleys version av Halleluja. Han behöver nog träna på att sitta i bur. Tor alltså, inte Nicklas.
Jag tror i alla fall att alla blev nöjda med dagen (även Tor när han väl fick komma ut) och nu återstår bara att se vad morgondagen kommer att erbjuda. Precis som alla andra år så vet man inte ett dyft om hur det kommer att utspela sig, men men (but but, pero pero) det löser sig skulle jag tro.
Jag hatar verkligen nyår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar