Men sen kom Hannah och hämtade mig och vi kunde med nöd och näppe hålla tårarna borta. Hemma i lilla familjen Ruutikainens lägenhet var det sen lite småduster med hunden som med sina 8 månader testar alla mattes gränser som sig bör. Men så småningom blev det fika och gos med Ville och efter det även gos med hunden när han taggat ner lite. Åh så mysigt! Och så mycket pussar och kramar jag fått! Hannah tyckte gott och väl att jag kunde pussa ikapp så det räckte när jag skulle tillbaka till Spanien, och jag säger inte nej till den här godbiten:
![]() |
Amenåh! |
Sedan jag träffade Ville sist har han börjat både gå, springa, prata och busa som en tok. Så himla go! Vi planerar in minst en träff till innan jag far, så får vi se om han kommer ihåg mig när jag kommer hem i sommar och han är nästan TVÅ ÅR! Stora killen! Jag ser inte alls fram emot att ha en knodd i knät och läsa böcker för och busa med. Inte ett dugg!
Nu är det i alla fall lite pyssel framför datorn. Jag försöker ta tag i mitt uppdrag som bröllopsdekorerare på lite större allvar. Därmed strukturerar jag nu upp och kompletterar allt jag under hösten bokstavligen ÖST in i mappar och bokmärken. Kanske blir det någon ordning, kanske blir det inte det. Det återstår att se, och när jag emellanåt tröttnar kollar jag på ett avsnitt av The Office och virkar lite på nån ruta. Just nu är det gult. Har redan tröttnat på gult. Blä för gult. Kanske ska promenera till Skiljebo imorgon och köpa ett till rosa? Ja!
1 kommentar:
Och jag som höll på att köpa en gul bil...
Skicka en kommentar