Hur kan det redan ha gått två veckor?
Den här dagen har då verkligen bjudit på både kalas och kaos. Vi kan börja med det braiga, kalaset:
Jag åkte stadsbuss (wihoo) till stan och gick ett varv runt Sigma i väntan på Sara och Jens. Sen åt jag pastasallad med mozarella och salami på Waynes (Nina om någon förstår att detta är något alldeles fantastiskt) och när Jens for till jobbet var det istället dags för något alldeles fantastiskt, nämligen Sonja! Åh vi hade ett himlans kram-och-pip-kalas innan vi sansade oss och satte oss för att prata och prata och prata. Till slut tröttnade Sara och for hem, så jag och Sonja skulle gå på stan hade vi bestämt. Vi avverkade Indiska (där jag köpte en sjukt fin gardinlängd till köket på Spantgatan) och Sonja hittade riktiga Sonja-leggings, vi avverkade Myrorna där jag hittade allt möjligt men faktiskt inte köpte nånting alls (dreglade lite på ett sånt där fint gammalt hörnskåp för 200 kronor dock..) och sen svängde vi in på HM där jag köpte ett nagellack (för jag behöver ju verkligen fler). Som avslutning köpte vi varsin smoothie på det som en gång var kaféstugan men nu var en vanlig tråkig pizzeria, typ. Smoothisarna var awesome men sen kom det en något förfriskad man som råkade känna igen Sonja sen gammalt (verkligen en "jag mötte lassie"-röra) och det blev plötsligt lite småjobbigt. Så vi gick, vi sa farväl, och jag tog bussen hem! Efter maten hoppade jag och pensionärerna in i bilen och åkte ner på stan för att gå på bio, en utmärkt idé. Vi såg Svinalängorna, och när vi kom hem fikade vi och pratade i mun på varandra och nu är det läggdags.
Så fortsätter vi med baksidan av dagen, så att säga:
Jag missade stadsbussen med ungefär tio sekunder, men var vid gott mod med Spotify (frös inte ihjäl, och det kom en buss tio minuter tidigare än väntat). Det var busväder och plusgrader så det plaskade mest omkring allting nere på stan. Precis när jag ska gå på bussen på vägen hem och allting känns fint och bra, så ringer telefonen och jag får ett tråkigt besked. Inte tråkigt som att någon dött eller är sjuk eller något sådant, men att min hyresgäst måste säga upp kontraktet med tre månaders uppsägningstid. Detta är på intet sätt en världskatastrof egentligen, men just precis nu känns det lite så. Skapligt modfälld hasade jag mig hem till mormor igen och deppade och beklagade mig lite (jag hann naturligtvis beklaga mig med mamma på telefon först, för hon förstår allra allra bäst och vi tycker alltid likadant) innan vi for iväg på bio. Lagom mitt i allt mitt gnäll, klag och mina utbrott gick dessutom mina leggings sönder, så jag blev ju verkligen genast på bättre humör. En sån där dum skitsak som blir världens grej bara för att man är på dåligt humör. Ungefär som att slå i tån! Filmen var sen hemskt jobbig. Den var inte dålig. Men jag smyg-grät. Jag vill inte se den igen. Jag kommer att tänka mycket på den, ett bra tag. Jag vill inte läsa boken. Men annars var den bra! Det sista tråkiga med dagen var väl att när vi pratade i munnen på varandra så var det ett tråkigt samtalsämne som vi nog alla önskar att vi aldrig behövde tänka på. Men ja det blir ju sådär.
Sammanfattningsvis: En så jävla bra dag med ytterligare ett fantastiskt kärt återseende och äkta Sandra-och-Sonja-häng (en fantastiskt fin gardin också!), med ett bakslag som kommer att ordna sig på nåt jävla vis. För det gör det alltid. Det skulle jag ju till exempel vilja säga till Sandra för lite drygt ett år sen. När jag försökte sälja lägenhetsjäveln och ingen ville ha den och jag betalade dubbla hyror i sex månader (SEX MÅNADER) fast jag bara hade studiemedel. Fattar fortfarande inte hur det gick till, men vips så ordnade sig allt och jag hade en hyresgäst och sen behövde jag inte bo på gatan som jag trodde att jag skulle tvingas till. Då. Den Sandran. Hon skulle ju ha fått höra hur bra det skulle bli. Så jag får väl tänka så nu, att det löser sig. Jag är ju inte helt tappat bakom en vagn, inte en knarkare som knarkat bort hjärnan, inte utfattig med noll kronor på kontot, inte helt ensam i hela jävla världen, och definitivt inte en sån som egentligen ger sig. Jag är ju envis som en get! (peppet can go on forever, det känns så mycket bättre då).
Vi får se hur det känns imorgon, men då är det i alla fall sovmorgon! OCH ännu mer fantastiskt: jag ska äntligen få träffa Hannah och Ville igen! Mmmm, balsam för själen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar