Día doscientos ocho, lunes - Dag 208, måndag

Grammatiklektion. Den sista. Avklarad.

Det var lite blandade känslor men det är skönt att ha det avklarat. Får se om det som behöver klaras upp till tentan hinner klaras upp. Ibland känns det så, ibland verkligen inte. Efter en sjukt dryg natt känns det mer som inte idag, men det kanske hinner ändra på sig.

Hur som helst gick jag direkt från skolan till simhallen, men det här var verkligen inte min dag motionsmässigt. Efter tio minuter var jag less på att bli nedstänkt och hela tiden vara tvungen att hålla både andan och blunda för att undgå dränkning. Jag bestämde mig för att det här får bli en sån dag, så jag höll mig till en halvtimme. Bästa beslutet på länge om ni frågar mig, och det gör ni ju.

Dagens middagslur uteblev däremot, istället hade jag förmånen att få prata med både mamma och lillebror på Skype i TVÅ TIMMAR. Inte illa pinkat måste jag säga. Vi hann behandla de flesta ämnen som är viktiga i livet. Till exempel huruvida Nicklas hatt var med i ett videoklipp från stiftskonfirmandsdagen till exempel. Eller huruvida kon som kallas 54:an hade blivit tokig eller inte. Eller huruvida vi ska flytta min säng till min lägenhet på en gång när jag kommer hem. Eller huruvida katten Sonja glömt bort att hon är kastrerad. Vad vi kom fram till var mer eller mindre att ja, det var Nicklas hatt; ja, kossan har blivit lite knäpp(are); ja sängen ska nog flyttas ganska omgående och ja, Sonja har definitivt glömt att hon är kastrerad sedan flera år tillbaka, husbonden har nämligen tagit henne på bar gärning med en grannkatt nyligen.

Sen tog vi en fika i solen och avnjöt lite friskluft istället för plugg-luft.

Det lövas på bra nu!

Ska jag se snygg ut? har jag för mig att frågan var. Svaret var ja.

Schlutt!

Och nu, sist men inte minst, har vi alla suttit med våra översättningar så att ögonen blöder. Vips så hade ett par timmar flugit förbi och klockan har blivit elva, vilket innebär att grannhunden börjar skälla som en tok. Det går nästan att ställa klockan efter honom (henne?) även om han (hon?) varit lite lugnare några dagar. Det tråkiga är att ju mer man tänker på det så känns det verkligen inte soma tt den hunden har det bra. Ibland låter det bra eländigt, och vår hyresvärd påpekade att hon trodde att hunden blir misshandlad men att ingen kommit och kollat upp det fastän  hon ringt och frågat.

Stackarn. Tyvärr är det ganska enerverande att lyssna på, så rätt vad det är kommer man på sig själv med att svära långa haranger och hata honom (henne?) intensivt. Hemskt är vad det är. Nu: snart läggdags!