Día ciento ochenta y dos, miércoles - Dag 182, onsdag

Hualigen, fonetiken var om möjligt ännu tråkigare dag två. Efter lektionen pratade vi ihop oss i gruppen om hur vi skulle få till presentationen och på något sätt blev jag ansvarig för att sätta ihop de få stackars stödord den skulle bestå av. Mitt humör var då rakt inte på topp och minsta lilla bråk från Word (eller feltryck från min sida, man kan aldrig veta så noga med det där) fick mig att vilja slänga datorn i väggen och gå hem och lägga mig. Men vi blev klara!

Dagens fonetik-konst

Ingen simning idag, dels eftersom det är vilodag och dels eftersom jag köpte ett kort som gör att jag kan simma mellan 7 och 15 på vardagarna, så jag hann inte! Däremot fick jag äntligen äntligen ÄNTLIGEN sova lite middag. Inte så länge och inte så djupt, men välbehövligt. Förstår inte att jag inte ska kunna sova på nätterna som jag ska, så himla tråkigt i längden liksom. Hur som helst så handlade jag på vägen hem också, vilket verkligen inte var en sekund för tidigt. Innan middagsluren kom Amanda i alla fall på den briljanta idén att äta pannkakor till lunch, så det gjorde vi! Gud så gott!

Jordgubbarna är det inte fel på kan jag säga. De satt fint!

En tiggare ringde på och bad om pengar och det fick oss att reflektera över lite till över hur annorlunda det är här. Häromdagen ringde det på en gubbe (en sån där som går runt med en kundvagn full med allt han äger och inte har något hem) när Amanda och Evelina var hemma, och frågade om han fick lämpa in ett stort bylte med kläder eftersom de var så tunga att släpa på. Han intygade att han skulle hämta dem dagen efter men tjejerna var svårtflörtade. Det var jag och Amanda idag också, även om det inte handlade om att vi inte hade en euro över EGENTLIGEN. Men hemma i tråk-Sverige skulle det där aldrig hända. Man sköter sig själv och man SKÄMS för allting.

Nu tror jag inte att någon av våra påringare var ett dugg stolta över sina situationer, men det är inte lika kallt och avstängt som hemma. Här kan man ringa på och fråga om en sån sak, för det spelar ingen roll. Får de ett nej går de bara vidare med livet och frågar någon annan. Hemma skäms vi så mycket för att vi behöver hjälp med något (även om det oftast handlar om helt andra saker) så vi skulle hellre sjunka genom jorden än fråga en främling om hjälp, för TÄNK OM någon tänkte något om något om en? Jag vet inte var jag försöker komma med det här, men det är väl inte alltid så att allting hänger ihop i hjärnan, ibland spårar det ur.

Kvällen går i övrigt ut på att läsa på inför morgondagens redovisning som jag kommer att avlida av, för jag menar TÄNK om någon tänker något om något om mig?