Día ciento sesenta y ocho, miércoles - Dag 168, onsdag

Historialektion i tre timmar är väldigt upplyftande för en redan skoltrött själ, det vill jag lova. Skoltrött är kanske fel ord i och för sig, eftersom det mer handlar om en kolossal uppgivenhet inför vissa kommande skoluppgifter. Inlämningsuppgiften i översättning av namn och användning av skiljetecken filade jag det sista på och lämnade in så jag slapp tänka på det mer.

Som prick över i gav jag mig ut på en promenad rakt uppför backen mot Sagrada med Evelina som sällskap fram till kyrkan. Mycket längre än så kom jag inte innan jag helt enkelt hade så ont i höften att jag bara ville sätta mig i en taxi hem. Men det håller ju inte, jag gick så klart hem igen. Aningen uppgiven och inte alls bättre till mods som intentionen med promenaden var. Fy farao! (Nu måste humöret snart vända, innan jag tar första bästa plan hem och kramas med alla djur istället. EN enda hund och EN enda katt har jag fått klappa i Spanien. Katastrof.)

Vi avslutade dagen med att se The Pianist, en av mina absoluta favoritfilmer. Den är ju hemsk, naturligtvis, men den är fin också. Och så är ju Adrien Brody med och spelar en fantastiskt jobbig roll på ett alldeles fantastiskt sätt.

Eländes elände