Hur som helst tog vi ut Ricky för att dragträna lite igen, denna gång med mamma på skidor som last. Tack och lov hade vi ingen kamera med oss och förhoppningsvis inte heller några ögonvittnen, för maken till kaos får man nog söka länge efter.
Det började ändå ganska bra, han drog och mamma åkte efter. Jag och Tor sprang lite före för att få upp farten på Ricky och det funkade bra. Tor drog som en liten ettrig sate i sitt koppel han också, jag sprang väl för långsamt med mina termobrallor och jacka och allt vad det var.
Däremot när vi vände hemåt igen blev det lite svårare. Det visade sig att Ricky gärna sprang på samma sida av vägen som mig, och dessutom lite fortare än vad jag klarade av att hålla undan framför honom. Följden blev att jag fick hålla koll bakåt och byta sida ett par gången, tills det oundvikliga slutligen inträffade:
Ricky kom ifatt mig och jag hann inte se vad som komma skulle, så han fällde mig snyggt varpå jag landade med en breton under magen och ganska omedelbart hade en skidåkande mamma i baken. Jag kallar det nog en egen variant på Anja Pärsons seger-säl-glid, fast aningen mindre graciöst eftersom inte ett enda klädesplagg satt där det skulle när jag "glidit klart". Som pricken över i tyckte Tor att nu fick det fan vara nog (jag menar, det var väl en självklarhet att allt detta tumult var Rickys fel?), så han gav Ricky en rejäl omgång med spö. Dessvärre låg jag fortfarande på marken och skrattade så att jag kiknade, och mamma hade ju mig nästan uppepå skidorna, så det tog en stund innan jag kom på fötter och kunde lyfta upp taxen i luften i kopplet och få hejd på honom. Det underlättade inte att han snott sig ett varv runt Rickys lina så att det inte gick att få isär dem mer än någon meter, och Ricky tyckte inte alls att det var värt att akta på sig. Ett himla gruff var det och när jag äntligen lyckats hiva taxen i djupsnön bredvid vägen kunde jag också passa på att dra upp byxor och dra ner tröjor och jackor så att jag slapp skrämma slag på eventuella förbipasserande (som tack och lov uteblev helt).
Vi vet ju alla att man ska sluta när man är på topp, och inte när det går dåligt. Därför traskade vi sista biten över gårdsplanen och bytte släp från en mamma till pulkan. Denna gång lastades pulkan med några vedträn och så fick Ricky dra den en bit med mera lyckat resultat.
Taxen fick gå fot bredvid mig med kopplet släpande i backen som straff för att han var så kaxig. Som tur är så är han ju egentligen en mes så han fattade att det inte var läge, och han gick sen fint med mig. Med kopplat släpande efter. Fot. Bra där.
Mamma beskriver förresten händelsen lite annorlunda:
Ricky glidtacklade omkull Dottern som föll pladask rakt ner över honom. Jag såg vad som hände men kunde varken stanna eller mer än påbörja undanmanövern. Det slutade dock väl. Jag höll mig på benen och körde inte över de två sprattlande figurerna på marken. Ricky såg mest förvånad ut, och Dottern var lite blåslagen men brast ut i ett hejdlöst gapskratt. Tor flög i en vid båge vid tvärstoppet och ansåg att allt var Rickys fel så han kom farande och läxade upp honom.Vår syn på själva påkörandet av mig med skidorna är alltså inte densamma, men jag kan bestämt minnas att jag blev lite påkörd, även om skidorna liksom passerade mig. Men påkörd blev jag, jo jo.
Vi (jag) firar alltså in året med ytterligare några kommande blåmärken, wiho! Förresten har ju mamma den berömda skylten på bild i inlägget jag länkade ovan! Det var alltså den vi jobbade och slet med förra veckan och så småningom "avtäckte" för bonden och satte halva släktens liv på spel i en snödriva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar