Día ciento cinco, lunes - Dag 105, måndag

Jag kom ut levande på andra sidan! Otroligt, men sant. Imorse snoozade jag lugnt (nåja) mellan klockan sju och halv åtta, sen gjorde jag mig i ordning i mycket sakta mak. Såg ett avsnitt av Mad med medan jag sminkade mig och åt frukost, och lagom innan vi gick till skolan (undergången) repeterade jag snabbt de sju skeenden jag skulle skriva om Franco och hans diktatur. Kanske skulle jag ha lagt den vakna tiden åt att plugga mer, men det kändes helt enkelt inte så. Orkade inte hetsa upp mig.

När tentorna landade framför näsorna på oss hade nervositeten övergått till en kaosartad hopplöshet. Hur hanterar man en sådan bäst? Jo man ger den psykologisk däng och så bara kör man. Efter första genomgången av tentan hade jag hoppat över fem frågor som jag bara inte kunde svara på. Efter att ha skrivit några sidor om Franco och gått igenom allt en gång till så lämnade jag bara en obesvarad. Allt går med lite betänketid. In i det sista kom jag på småsaker att komplettera med för diktaturens del. Det ÄR ju intressant, men så himla jobbigt att behöva trycka in jag vet inte HUR många års historia, när bara kanske totalt hundra år är intressanta.

Efter historiatentan blev det den vanliga kaffepausen tvärs över gatan innan vi återvände till skolan för att få tillbaka tentorna vi skrev förra fredagen. Jag hade inga som helst förhoppningar förutom att det vore trevligt att slippa göra omtenta, men jag rodde hem ett VG (om än så precis på gränsen) och får så klart lov att vara mäkta nöjd med det. Fint.

Sen var det julklappsjakt och shopping så det stod härliga till. Ett par julklappar (varav en jag sååå gärna vill visa bild på men det kan jag så klart inte) och ett par små nyttosaker till mig själv. När vi äntligen började pallra oss hemåt hade jag (tanten) så himlans ont i hälsena, ben och höftled att jag mest ville ta en taxi hem. Men det går inte för sig så det blev en trött promenad som tog en omväg via duschen och rakt i säng.

En härlig slapparkväll var vad det blev av det hela. Jenny skulle komma över för myskväll men fick förhinder, och lika bra var nog det för ingen av oss var så himla kul att ha att göra med. Jag vet inte hur många avsnitt av Mad men jag plöjt idag men det är mer än tre.

Som avrundning hade vi lite rit och pyssel i soffan. Jag fyllde i min kalender, Evelina suddade ut alla anteckningar ur historiaboken och Amanda.. ja vad gjorde Amanda? Jag och Amanda skaffade oss varsin tatuering rätt upp och ner! Här är min:

"Viljan besegrar allt" med spritpenna is the shit.

Amanda fick en fjäder ritad på överarmen och Evelina bangade på sitt milslånga spanska citat på foten. Får se om hon är mer up for it imorgon. Men när vi satt och kollade in fjädertatueringar till Amanda och tjusiga svalor och texter till mig, så hittade vi en himla gräslig tatuering av något vi inte kunde lista ut vad det var. Originalet var detta:

Jag är mållös.

För det första: vem designar ens sådana här skor?
För det andra: Vem köper sådana här skor? För de är väl säkert svindyra?
För det tredje: Vem kan gå i sådana här skor? (okej jag förstår att de kanske är "normala" inuti, men ÄNDÅ det ser ju helt absurt ut)
För det fjärde: VEM FAN I HELVETE VILL TATUERA EN SÅN HÄR SKO PÅ SIG?!?!?!?!

Oj oj, jag blev alldeles matt av upphetsning i det där utbrottet. Blotta tanken på denna idioti ger mig kallsvettningar längs hela ryggraden. Kalla kårar i lilltån. Nu ska jag avsluta ett påbörjat avsnitt av Mad men och önska mig för allt i världen ett mönster till en sån där fantastiskt klänning som Betty alltid har, och sedan passa på att önska mig en smalare midja och förmåga att sy upp en klänning efter det där mönstret.

Godnatt!